En dag jag sent kommer glömma.
För exakt ett årsen idag var jag och min familj påväg ner till Lund för att få reda på vem
det var av mig och min syster som bar på pappas sjukdom.Den Lyckliga blev jag.Som sagt har
jag alltid otur med sånna saker.Så jag har lärt mig acceptera med tiden.
Men den dagen var en stor motgång,jag var verkligen HELT förstörd.Men jag hade min pojkvän som
ställde upp till 187% ja väldigt mycket.Du sa att jag alltid kunde luta mig emot din axel
om det var något.Men nudå?du gick din väg och lämnade dina ord efter dig.
Men jag var tacksam den tiden du ställde upp!Och självklart har jag alltid min mamy,dady&Farmor att luta mig emot.Tre personer som aldrig sviker.Ni är verkligen värda allt på denna jorden.Vad hade jag stått på denna jorden utan er?Jag hade nog varit nertrampad.Men tack för allt ni gör,tack för allt ni är,tack för allt stöd,tack för ni finns.Nog om det.Jag har nu vetat om allt med sjukdomen i ett helt år alltså.Och livet ser ljust ut förutom att jag fickreda på att sjukdomen inte ser posetiv ut. men jag ger inte upp så lätt så detta kommer nog sluta bra får vi hoppas på.